Det var premiär i Kungshamn

Det var division trepremiär på Kungshamnsvallen, lördagen den artonde. Det lockade mer folk än vanligt, berättade femtioplussaren bredvid för mig. Annars brukade det vara färre än de dryga 150 som var på plats, lördagen den artonde.

Det är alltid en konstart att placera sig på fotbollsmatcher i lägre divisioner. För när spelet är på en annan nivå är också publiken det. Ett bra riktmärke är att sätta sig vid ett gäng gubbar och femtioplussare eller vad vi ska kalla dem. Där brukar man få tugget.

Problemet var dock följande: jag var för tidig till Kungshamnsvallen, lördagen den artonde. Jag och fotograf Andreas var nästa ensamma när vi dök upp. Och de få andra som var där hade tittat på en ungdomsmatch innan. Inte det rätta klientelet.

När man är så tidigt ute som jag och fotografen var då gäller det att tänka ett steg längre. Och jag måste prisa mig själv lite här; för jag hamnade mitt bland gubbarna. Mitt i smeten.

På den måsskitna bänken i solen satt jag själv innan gubbe efter gubbe slog sig ner.
- Vafan är det för utrustning du har där?
Sa en femtioplussare till fotografen.
- En kamera, svarade fotografen.
- Det ser jag väl, sa femtioplussaren.

När matchen började kom också tugget.
– E do dom eller domarn, ropade en gubbe när domaren felaktigt dömde inkast mot Kungshamn.
Kommentaren ledde till gapskratt på bänken. Och till lite upplopp. Kungshamnshuliganerna – femtioplussarna, gubbarna – fick nämligen ökad lust att skrika till domaren.
- Do e fanime sämst domarn.
Detta från gubbe som var tydligt inspirerad av femtioplussaren som frågade om domaren var dum.

- De måååste jo va åfsaajd, sa gubben när Trollhättan gjorde 1 – 0.
- Vackert mål, sa femtioplussaren
En kommentar som ledde till blickar från gubben – hur kunde femtioplussaren säga så om motståndarna.
- Jovesst, svarade gubben ändå.

- Kan jag låna ditt program, frågade femtioplussaren mig.
Jag räckte över programmet.
- Titta här, sa femtioplussaren till gubben och pekade på ett namn i IFK Trollhättans laguppställning. ”Godfred Wannis” vad är det för jävla namn?
- Finns i varje lag numera, sånne namn. En får vänjese held enkeltt.

Målet kom efter en dryg halvtimme. Och Kungshamn spelade riktigt dåligt. Gubbarna reste sig upp från bänkarna. Verkade vara nervösa.
- Ånej, när vi iinte feck förste målet då e de köört.

- Skriver do för e tidning eller, sa gubben.
- Bohusläningen, svarade jag.
- Jaså, men do skriver inte mycket ser jag, sa gubben och tittade i mitt ganska tomma block.
I paus kom en annan gubbe från samma bänk och gick förbi.
– Skriver do för e tidning eller?
– Bohusläningen, svarade jag
– Jaha.

Helt plötsligt tog en av femtioplussarna fram sin skattgömma. Han hade maskerat den i dubbla påsar och lagt den under bänken. Tiotalet Norrlandsguld gjorde gubben till den populäraste bänkmedlemmen.
- åhå öl, har du ööl. Hoho, sa femtioplussaren. Fint.
2 – 0-målet verkade gå gubbarna förbi. De hade ölen och pratade mycket om den. Förjävla go ööl, var femtioplussarens betyg.

Ölen var nästan slut. Tillbaka till fotbollen.
– Döm spelar för dåligt på midden. Detta går alldriiggg.
- Va ä kläggeurt?
Den andre tittade på klockan. Det hade gått 70 minuter. 0 – 3 kom strax därefter. På straff. Bollen for liksom in under målvakten Björn Johansson, för att sedan studsa upp i nättaket.
- Den ska han ta, Björn.
Alla på bänken instämde och tog en sista klunk öl.

På bänken bredvid satt en annan gubbe, han höll också på Kungshamn, men var inte med i gemenskapen. Mina gubbar stirrade argt på honom när han triumferande tog fram sin skattgömma: En kasse med Sofieroburkar.
- Vafan, sa en femtioplussare och nickade i riktning mot utbölingen.
- Mmm, jäj ser, svarade en gubbe.

När Josef Daoud kom fri, men snubblade på bollen och snurrade ett varv innan han blev liggande kunde gubbarna inte hålla sig för skratt.
- Han e inte skadad, den.
- Det fallet konde nästan va med i fonniest homevidiieos.

Jag fick en ovanligt bra plats på Kungshamnsvallen, lördagen den artonde.